Biogasen ska produceras av brukets avloppsvatten för att i första hand användas som bränsle i den egna tillverkningen och på sikt även som fordonsgas.

Ett samråd för allmänheten har redan hållts och nu är det berörda myndigheter och Bromölla kommuns tur att yttra sig som ett led i att få tillstånd från miljödomstolen.

Enligt Stora Enso kommer anläggningen inte ge upphov till några större effekter på miljön. De på-pekar också att de inte heller räknar med att anläggningen ska leda till ökad lukt i området. 

Någon plusgrad och slaskig snö i omgivningarna, men isen låg säker över Ivösjön. Mellan två och tre decimeter tjock is och det går att gå rätt över sjön.

Vid Bäckaskogsviken samlades i lördags morse ett 70-tal personer för att tävla om vem som skulle bli årets Abborrkung. 

Det gällde att medelst pimpelspö fånga den största abborren och det skulle ske under fyra timmar. Ivösjöns fiskevårdsförening står för utmärkelsen.

Vid niotiden spred alla ut sig över sjön och borrade sina hål, satte sig ner. På med maggoten, ner med linan och så tålamod, vilket är det viktigaste att ha med sig när man pimplar abborre, tycker Kenneth Hallberg från Bromölla.

– Tålamod, varma kläder och något gott att dricka, sa han, tillbaka efter fiskafänget. 

Han hade verkligen varma kläder på sig, men var ändå frusen så han nästan skakade efter fyra timmars sittande över isen. 

Tålamodet hade också prövats under förmiddagen.

– Det var trögfiskat. Vi har provat flera olika hål och det har varit lång tid mellan huggen. Jag har bara fått några få abborrar. En riktigt bra dag kan man få ett 50-tal.

– Jag tror att det har att göra med att det är lågtryck. Fiskarna rör sig inte så mycket, säger fiskepartnern Kalle Westberg, som heller inte har haft någon god fiskelycka. 

Båda två har fiskat vid åtminstone fem tillfällen tidigare i vinter och tycker att det generellt har varit en bra säsong.

Ringmärkning av fåglar har pågått under lång tid men det är fortfarande oklart vem som var först. Enligt legenden var en av pionjärerna en romersk soldat som under det andra puniska kriget på 200-talet f.Kr blev belägrad med sin garnison. Läget var kritiskt och stridsmoralen började sjunka. Soldaterna fångade då in en svala vid dess bo och lyckades smuggla ut den till den romerske härföraren Quintus Fabius Pictor. Några dagar senare återvände svalan till sitt bo, nu med ett snöre fäst vid ena benet. På snöret fanns ett antal knutar som berättade hur många dagar det skulle dröja innan garnisonen kunde vänta sig undsättning. 

Ceasarius von Heisterback var föreståndare för ett cistercienserkloster i Köningsberg i början av 1200-talet och han berättar i ett av sina verk om en man som tog en vuxen svala ur dess bo. Vid fågelns fot fäste han en bit pergament med inskriften: "O, svala, var dväljes du på vintern?" Nästa vår återvände svalan med ett meddelande som lydde: "I Asien, i Petrus hem." Mot bakgrund av den information som vi idag har om svalornas flyttning kan man ifrågasätta om svalan verkligen övervintrade i Asien men kanske var detta historiens allra första återfynd av en märkt fågel.

Många har därefter märkt fåglar på olika sätt men det var först i slutet av 1800-talet som en mer vetenskaplig ringmärkning kom igång. Titeln "ringmärkningens fader" bör gå till dansken Hans Christian C. Mortensen som 1899 inledde systematisk märkning av starar. Det första svenska ringmärkningsarbetet påbörjades 1911 vid Göteborgs Naturhistoriska museum och två år senare följde Stockholm efter. Under 1930-talet inleddes märkningar vid Ottenby på Ölands södra udde och tillsammans med Falsterbo Fågelstation är det numera här som det ringmärks flest fåglar i landet. Falsterbo Fågelstation passerade i höstas den magiska gränsen med en miljon märka fåglar. 

Vi kommer att jobba med lite ny teknik, det blir en del nya typsnitt, vinjetterna kommer att se annorlunda ut, bylinebilderna nytagna, möjligen byter vi dekorfärg på ett eller annat ställe. Presentation är viktigt och vi är rätt bra på det. Men hur vi än vrider och vänder på det, innehållet, vad vi prioriterar och värderar som viktigt, i tidningen är förstås primärt.

Nästa vecka drar det i gång en hel del aktiviteter och workshops. Åtta olika utvecklingsgrupper sätts i arbete, med allt ifrån att fundera på hur vi sorterar och värderar tidningen till hur vi uppträder i olika publika sammanhang. Kristianstadsbladet ska stå för någonting, i papperet, på webben, på seminariet. Kvalitet.

Vi kan naturligtvis alltid diskutera vad ordet kvalitet betyder. Jag minns ett kvalitetsprojekt i det här huset för en herrans massa år sedan. Projektledaren, inhyrd från någon konsultfirma, ställde den självklara frågan vid ett seminarium vad kvalitet i allmänhet betyder. Vi journalister snöar lätt in på texter och bilder, inget märkligt i det, och de snabba svaren var rättstavade texter och bra bilder. Konsulten kunde naturligtvis inte säga emot, men skakade ändå lätt på huvudet. Han hade en annan, enklare, definition på vad kvalitet är och drog paralleller till hur branschorganisationen JD Powers definierar kvalitet i den amerikanska bilbranschen.

Om kunden är nöjd är det kvalitet. Strunt samma om det skramlar i bildörren på Toyotan. Bara verkstaden tar hand om kunden på ett bra sätt kan kunden vara mycket nöjd med sitt bilval. 

Således, om läsaren är nöjd är det kvalitet. Om annonsören är nöjd är det kvalitet. 

Bra så. Just nu har vi rekordsiffror på webben, en hygglig utveckling i prenumerantstocken och i annonsförsäljningen, så något säger det väl, men visst finns det saker där vi tydligt ska kunna definiera vad kvalitet i våra produkter står för.

Lagmannen i detta Vä-land, som enligt Halsingarna trakten hette innan Kristianstad grundades, bjöd in till en tvekamp mellan tvenna slagskämpar som förödmjukat varandra.

Med pedagogisk finess berättades om de vapen som användes på vikingatiden – och hur en tvekamp fick gå till, enligt reglerna.

Även på vikingatiden var regler till för att tänjas på och prövas, vilket kämparna bevisade när de stod innanför en hög slanor och gjorde upp med svärd, yxa och sköldar till försvar. 

När den grimme Ola Bogren fuskat sig till ett överläge och var redo att ge nådastöten med sitt svärd, fick den sluge Rickard Åkesson upp kniven från liggande och stötte i Olas buk.

– Blodvite uppstod, så kampen är över, ropade lagmannen trots Olas förtvivlade rop:

– Det är bara en skråma, en gammal skada. Vi fortsätter!

Halsingarna är ett sällskap med snart 20 år på nacken som lever för och med historien. Förutom vapenskrammel bjöd de också på visning av hantverk och bågskytte.

– Jag är med för att det här är otroligt roligt, och jag är intresserad av historia, särskilt från vikingatiden. Dessutom ger det här många kontakter med andra människor när vi åker runt, säger Rickad Åkesson. 

Liksom de flesta av medlemmarna bor han i sydvästra Skåne, men de är vana vid att åka runt överallt. Till festivaler, sammankomster, andra föreningar och träffar.

– Det är spännande att utbyta erfarenheter med andra. Vi gör det mesta själva, från kläder till vapen. Men ingen kan göra allt. Om jag får ett smitt yxhuvud kanske jag ger en tråcklad mantel, det är mycket byteshandel.